erikashundliv.blogg.se

Varning om ni inte orkar läsa om Sixten och känslor kan ni sluta läsa NU! 

 

Sen vi fått hem Loke har jag tänkt mindre på Sixten, vilket är positivt på ett sätt, jag går liksom inte och ältar och är inte ledsen längre. 

 

Men sen häromdagen så blev jag rädd.. Jag hade svårt att minnas de söta detaljerna av honom.. Jag blev rädd och skamsen.. 

Jag kommer ihåg när Amanda skrev i sin blogg att hon var rädd att glömma Trosan, jag skrev att det kommer du aldrig att göra, men nu förstår jag verkligen vad hon menar. 

Jag är verkligen rädd för att jag ska glömma honom, alltså kommer ju alltid att komma ihåg Sixten, men alla grejer han gjorde, söta, roliga, dumma saker som bara han gjorde. 

 

Och sen så skäms jag att jag glömt det. Det är inte det att Loke har tagit hans plats, det är bara så längesen.. Det är snart 1 år sen.. Det är väl kanske inte så konstigt att det inte är lika tydligt längre.. 

 

Men saknar honom gör jag, men är ledsen att bilden i huvudet av honom inte är lika tydlig, dock så kanske det är ett tecken på att det går åt rätt håll.. Vad vet jag.. 

 

Samtidigt så sörjer jag Bianca, men där känns det bara sååå overkligt! Jag tror ju att hon fortfarande är hemma på Romarheden och väntar på att jag ska komma och hälsa på. 
Smällen kommer att komma när jag kliver innanför dörren och inte möts av henne. Inte möts av hennes skall, av att hon kommer med en leksak, att hon vill gå mellan mina ben och stryka sig. Ingen som viftar på tassen när hon vill att jag ska pussa på henne.. Ingen Janca.. :(