erikashundliv.blogg.se

Herrejösses. 
Det var över 6 år sen jag loggade in på denna blogg. Och det är med lite vemod jag faktiskt skriver här. 

Just denna blogg (japp, jag har fler), rör upp så mycket känslor. "erikashundliv" startades när jag verkligen brann för hundträning, jag andades det varje dag, dag ut och dag in. Jag tyckte det var kul, hade motivation. ÄLSKADE det. 

Men... Sen kom katastrofen med Sixten och jag har helt ärligt inte hittat tillbaka sen dess. 
Jag och Loke hade ganska kul i perioder när vi tränade, men det dog också ut. 

 

Nu har jag en ny vovve, en storpudel Ronja. Jag trodde att det skulle vara en nystart, att jag skulle få tillbaka motivationen, att lyckas TA mig tiden och träna. Men nej, kan väl inte direkt påstå att det är så det blivit. 

Jag och Ronja har väldigt kul och mysigt ihop, vi busar, går långa härliga promenader, träffar andra hundar och har kul, men.. Vi tränar inte. Hon kan slalom och snurra, det är det i freestyleväg hon kan. Och ja, jag kan helt ärligt säga att jag är lite besviken på mig själv. 
Jag finner mig inte tider, jag hittar ursäkter varje dag till varför jag inte orkar eller kan.. Vilket suger, men så är livet just nu. 

 

Jag har försökt motiviera mig genom att gå med i onlinekurser, då tiden ej finns att gå på vanliga kurser, eller det finns nog, men vill inte "belasta" familjen för tillfället med att jag försvinner ännu mer utöver jobbet varje vecka. Trodde det skulle funka, men nej, har blivit att jag inte gjort det som kursen erbjuder och praktiskt taget kastat pengarna i sjön. 

 

Min instinkt säger mig att jag behöver en fysisk kurs, få motivation, se andra träna etc. För jag vill! Det är ju liksom det, jag vill göra mer med min hund. Jag vet själv hur bra jag mår när jag får träna hund "på riktigt", hur kul jag tycker det är, hur jag känner mig mer som mig själv. 

Men jag får inte tummen ur. 

Så, varför får jag inte tummen ur?! Ja du, jag skulle lätt kunna skriva upp 10 orsaker till varför jag inte hinner etc, men helt ärligt, så är jag trött på att skylla på annat i livet, så därför säger jag som det är i grund och botten. 

Jag är bekväm, orkar inte med att krånga med familjen, orkar inte planera. Är lat helt enkelt. 

 

För er som inte vet, så har jag numera två stycken tvåbenta huliganer också. De är snart 6 och 4 år gamla och ja, de tar upp min mesta tid. Vilket är ljuvligt på ett sätt det med. Men ibland så vill jag bara vara Erika och inte bara mamma. 

Men jag tänker att det kommer en tid och att det löser sig, men ändå så känner jag typ skuldkänslor för att det inte riktigt blev så som jag tänkt när jag köpte Ronja. 

 

Ronja för övrigt är allt jag kan önska i en hund. Kanske att jag hade velat haft liiiiite mer hjärnceller som tänkte lite snabbare, men med facit i hand, så är det nog tur att hon inte är med driven just nu då jag inte jobbar så pass mkt med henne och vem vet, får jag tummen ur så kanske det kommer? 

 

Just nu försöker jag mest fokusera på att bygga muskler på damen, hon är tanigare än tanigast, så vill bygga henne ordenligt, men det tar tid och direkt vi börjar få upp tempot så blir jag typ sjuk och kommer inte ut på samma aktivering som innan... Som sagt, ursäkter. 

 

Så, varför uppdater jag bloggen? Det är också en bra fråga. 

Råkade helt enkelt sitta vid datorn som jag inte suttit vid på iaf 3 år och helt enkelt loggade in för skojs skull och bara fick lust att skriva. 

Läser ens folk bloggar längre? Jag vet att jag själv inte gör det, orkar inte riktigt det, plus att man kan ju typ skriva allt på instagram. 

 

Men ja, här är vi och helt ärligt var det ganska skönt att skriva lite, lite som terapi. 

 

Om nån läst detta, så tack för att du orkade läsa enda ner. 

Sköt om er!