Lider

Idag går alla mina tankar till en utav mina bästa vänner som har tagit ett grymt tufft beslut och omplacerat sin hund. 
 
Det är verkligen inte lätt att tagit ett sånt beslut och h*n är grymt stark som beslutat detta. <3
 
All kärlek till dig!! <3

Hur det känns

Vet ni om hur det känns att inte kunna andas?
 
Att känna att när man väl kommit upp över ytan, så händer det något så man tappar fotfästet och dras ner och lungerna fylls återigen med vatten?
 
Precis så har jag det. 
Jag kände att jag började komma på fötter, började se slutet av tunneln.. 
 
Sen fick Bianca somna in och det gick lite tyngre, men jag gick ändå framåt, kunde fortsätta andas. 
 
Men sen igår, var det som om någon kedjade fast ett par stenar i fötterna, det är inte så lätt att simma mot ytan då. 
 
Så just nu så känns det som om alla känslor ligger utanpå huden. Jag har lätt till tårar, är helt slut och klarar inte mycket. 
 
Det värsta är att känslor från förr kommer upp. 
Nu när Carro blivit sjuk igen så kommer känslorna från när mormor blev sjuk, från när mormor förlorade sin kamp mot cancer. Känslorna från när Carro blev sjuk första gången kommer upp. 
Jag var mycket yngre då, så fattade inte allt, vilket jag tyvärr gör nu. 
 
Jag lider så fruktansvärt med familjen, men hennes syskon, föräldrar, man och barn. Barnen... Carro, hon är så stark, starkare kvinna får man leta efter. 
 
Vet ni om att om ca 20 dagar så är det 1 år sen Sixten lämnade oss. 
Och eftersom jag är så pass känslig redan så rör det upp mer känslor. 
 
Jag är så jävla arg! Varför händer allt?!?!?!?! Varför händer det MIN familj, vad har min familj gjort för att förtjäna allt detta?!?! Kan vi inte bara få vara friska, lyckliga och mår bra? Nej vi ska prövas om och om igen!

Säger inte att vi har det sämre än någon annan familj, då man aldrig ska jämföra varandras plågor, men alltså, seriöst! 
Det är cancer på 5 olika håll, det är hjärtfel, det är leversjukdomar, det är hundar som inte blir äldre än 2-7 år, det är vänner som dör i bilolyckor, det är barn som dör i plötslig spädbarnsdöd innan de ens hinner ta sitt första andetag!
WTF!
Det är inte konstigt att jag är arg, känslig och komplicerad! Det är inte konstigt att jag tycker att världen är orättvis och elak! 
 
Man vågar knappt se framåt och hoppas på något positivt! 
 
Den enda som är posititv är att vi är en sjukt stor familj, som är sammansvetsade på ett sätt som andra familjer inte är. Vi har verkligen växt ihop och funnit varandra i allt detta sjuka. 
 
Men arg är jag och livet suger... 

Rädd

Varning om ni inte orkar läsa om Sixten och känslor kan ni sluta läsa NU! 
 
Sen vi fått hem Loke har jag tänkt mindre på Sixten, vilket är positivt på ett sätt, jag går liksom inte och ältar och är inte ledsen längre. 
 
Men sen häromdagen så blev jag rädd.. Jag hade svårt att minnas de söta detaljerna av honom.. Jag blev rädd och skamsen.. 
Jag kommer ihåg när Amanda skrev i sin blogg att hon var rädd att glömma Trosan, jag skrev att det kommer du aldrig att göra, men nu förstår jag verkligen vad hon menar. 

Jag är verkligen rädd för att jag ska glömma honom, alltså kommer ju alltid att komma ihåg Sixten, men alla grejer han gjorde, söta, roliga, dumma saker som bara han gjorde. 
 
Och sen så skäms jag att jag glömt det. Det är inte det att Loke har tagit hans plats, det är bara så längesen.. Det är snart 1 år sen.. Det är väl kanske inte så konstigt att det inte är lika tydligt längre.. 
 
Men saknar honom gör jag, men är ledsen att bilden i huvudet av honom inte är lika tydlig, dock så kanske det är ett tecken på att det går åt rätt håll.. Vad vet jag.. 
 
Samtidigt så sörjer jag Bianca, men där känns det bara sååå overkligt! Jag tror ju att hon fortfarande är hemma på Romarheden och väntar på att jag ska komma och hälsa på. 
Smällen kommer att komma när jag kliver innanför dörren och inte möts av henne. Inte möts av hennes skall, av att hon kommer med en leksak, att hon vill gå mellan mina ben och stryka sig. Ingen som viftar på tassen när hon vill att jag ska pussa på henne.. Ingen Janca.. :(